Kapital 24 – Utkast

Den sista biten ner för backen gick Jonas med Gabriel tryckt mot bröstet. Kälken hade stannat i den djupa snön 20 meter innan stugan. Jonas kropp värkte så mycket att han i vanliga fall inte skulle kunna gå, det var endast vetskapen om värmen i stugan som fick honom att fortsätta kämpa. 10Meter kvar, Jonas kände Gabriels tunga andetag mot bröstet när han släpade sig genom den djupa snön. Han var iskall, känseln i armar och ben hade försvunnit för länge sedan. Han tog sista steget mot dörren och slog knytnäven i den.

Dörren öppnades, i dörröppningen stod en medelåldersman med skäggstubb, han släppte snabbt in Jonas. Mannen visade Jonas till ett rum med en två fåtöljer och en kamin. Mannen var en normalstor vuxen, han var ett huvud längre än Jonas. Jonas skulle vara tvungen att titta upp när han pratade med honom, det skulle aldrig gå tänkte Jonas. Hela han var stelfrusen. Han kände hur värmen omslöt honom när han kom närmare kaminen. Mannen presenterade sig som Lars och sa att han skulle hämta varma kläder och filtar till Jonas och Gabe. Då tittade Jonas ner på sina kläder där han satt i fåtöljen, dom hade varit täckta med snö och is när Lars hade släppt in dem. Nu var kläderna blöta och Jonas hade börjat tina upp. Han kände hur Gabe huttrade mindre våldsamt och kände sig lugnare när han visste att Gabe återfick värmen. Lars kom tillbaka in i rummet med två filtar, ett par joggingbyxor, en T-shirt och lite små kläder till Gabe.

Lars slog sig ner i den andra fåtöljen.

-Bor du själv här? Jonas tyckte det var lite konstigt att han hade barnkläder i en stuga som han bodde ensam i.

-Ja, men jag har barnbarn som brukar komma på besök, därför har jag barnkläderna. Lars hade sett Jonas frågande uttryck när han kommit med barnkläderna. Men nu vill jag veta var du kommer ifrån och varför du är ute mitt i ett snöoväder. Lars tittade allvarligt på Jonas.

-Jag kommer från ett samhälle som heter Enahanda. Började Jonas men precis som han skulle börja berätta om Enahanda avbröt Lars honom.

-Jag har både läst och hört om det stället, det händer att det kommer nyhetsreportage om enahanda. Invånarna i Enahanda är som slavar. Det finns inga känslor och allting är säkert och likadant i hela samhället. Det finns bara en person i Enahanda som har alla minnen om krig, snö, känslor, färg o.s.v. Alla i samhället ser i svartvitt.

-Man får inte välja jobb eller levnadspartner och får inte heller skaffa sina egna barn. Fyllde Jonas i med ett förvånat ansiktsuttryck, han hade aldrig trott att det fanns personer utanför samhället som visste så mycket om Enahanda. Jag blev utvald till att bli minnesbevarare, personen som förvarar alla minnen om färger, känslor och allt annat som personerna i samhället inte får veta om. Att vara minnesbevarare är smärtsamt och om minnesbevararen dog eller försvann från samhället skulla alla minnen bli fria och det skulle troligen råda kaos i där. Jag och den gamla minnesbevararen kom överens om att jag skulle rymma och släppa lös alla minnen, han skulle därefter hjälpa invånarna att klara av den första och allra svåraste tiden. När det lugnade sig skulle han ta sitt liv och bli av med all sin smärta.

-Den här lilla krabaten som du har med dig då? Vad fick dig att ta med honom? Frågade Lars och pekade på Gabriel som kvicknat till lite och tittade nyfiket runt om i rummet.

-Jag gav honom en hel del minnen och skapade ett speciellt band med honom så när jag hörde att dom skulle döda honom rymde jag och tog honom med mig.

-Jag tycker ni ska stanna här, iallafall i några dagar tills ni har återhämtat er. Lars kollade på Jonas och väntade på ett svar.

-Vi har ingenstans att ta vägen så vi stannar så länge vi får. Jonas kollade in i kaminen och kurade ihop sig i fåtöljen. Detta var en ny start, kan undra hur det gick med samhället. Jonas släppte tanken, slöt ögonen och somnade.